.

Det är nog den mest ställda och besvarade frågan just nu, både från mig själv och andra.

Jag hade lite svårt att somna igårkväll och vaknade imorse med en konstig och lite blandad känsla i magen. Det tog emot att tyst smyga runt i det mörka huset för att slänga på mig lite kläder och hitta ner till köksbordet, utan att väcka mamma och anna. Helst skulle jag ha velat att varje lampa var tänd.
Men det var ännu mer olustigt att ta mig till bilen som var parkerad ute vid stallet. Mörkt var det och jag såg gubbar lite överallt.

Nojjig, jag vet.

Efter jobbet imorse kändes det inte lika farligt att komma hem, solen sken och jag var på förvånandsvärt bra humör. Det är egentligen inget i huset som tyder på inbrottet igår, förutom den krossade rutan. Annars är allt precis som vanligt och det börjar lätta lite innombords.

Nu är jag bara totalt förbannad och den lilla detektiven i mig börjar komma fram.

Jag åkte upp i skogen, bakom huset, dit dem hade sprungit och haft sin flykybil parkerad. Det finns tydliga skospår i den, igår mjuka och idag frusna, sanden. Det måste ha varit minst två personer, förmodligen män då avtrycken är betydligt större än mina, för det finns spår av två olika sorters skor.
Och nu när gräset, i backen bakom huset, är fruset och frostbitet så ser man väldigt klart och tydligt var dem sprang upp någonstans.

Varenda bil som kör för sakta eller för fort på vägen, kommer grusvägen upp till och ifrån grannen (bakom vårat hus), på grusvägen ur skogen från Tyskås (på andra sidan av stora vägen vid vårat hus), är alla misstänkta och jag slänger iväg ett extra öga.

Haha, att jag är nojjig, men kan inte låta bli ;)

Är så förbannad och besviken!

Åh, ATT jag skulle vilja att jag kom på dem! Bara för att kunna få försvara det som är vårt! Troligtvis skulle jag inte ha så stor chans och vem vet vilka dårar det kan ha varit. Men jag kan med säkerhet säga att jag skulle försvara mig, ordentligt!

...häver jag ur mig självsäkert så här i efterhand.

Det är klart, jag vet ju inte hur jag skulle ha reagerat om jag kommit på dem. Men jag har min fars anlag för humör och korta stubin (förlåt pappa, sad but true ;) ), så jag tror att adrenalinet hade gjort resten.

Men nu är det som det är och om man ska tro på att allt händer av en mening så var det väl tur att jag var sen från jobbet, både för deras skull och för min.

Huvudsaken är att vi har ett bra bevismaterial och får hoppas att den ger resultat!

Vill bara ha tillbaka mina saker, våra saker, som påminner oss om våran barndom. Sakerna som har hängt med sedan vi var små.

Ta hand om er och var rädda om er!